Ett hjärta som klappar för di röe

Lokaltidningen snackar minnen med HIF-vännerna

DERBY.

Han har fått uppleva både SM-guld och degradering och bevittnat såväl sköna vinster som förnedring. Lokaltidningen tog sig en pratstund med supporterföreningen HIF-vännernas ordförande Anders Larsson.

Redan som liten grabb blev en idag 70-årig Anders Larsson Helsingborgs IF för evigt trogen. En släkting till hans mor spelade i HIF och när han fick se sin första match på Olympia blev han genast kär.

När flytten gick från tidigare hemstaden Bromölla till Helsingborg 1995 blev det allt mer frekventa besök på Olympia. Nu ser han fram mot ännu ett derby med sitt HIF. Senast det begav sig var mot Malmö FF i Allsvenskan 2016. Nu väntar istället Landskrona BoIS i Superettan.

– Det var ett tag sedan lagen möttes. Jag gillar den här typen av matcher som blir lite extra nervkittlande. Det har ju funnits en gammal antagonism mellan HIF och BoIS mellan storebror och lillebror. Just derbyt är ett härligt fenomen inom idrotten, där laget från den lilla orten gärna vill knäppa det stora på näsan, säger Anders Larsson.

Ett av de värsta minnena HIF-vännernas ordförande har är, som för många HIF:are, storförlusten mot BoIS med 2–6 på Landskrona IP 2002. Extra tungt var det för Anders vars son Fredrik Larsson fick chansen efter många år att vakta stolparna efter att Sven Andersson lagt handskarna på hyllan.

– Det hade gått bra under försäsongen och Fredrik hade storspelat när HIF vann en turnering på Kanarieöarna under våren. Nu fick han chansen i Allsvenskan.

–Stackars Fredrik, det var ingen rolig dag han fick. Jag led med honom och som supporter var det nog det värsta jag varit med om under mina år jag följt HIF.

På grund av en krånglande rygg fick Fredrik själv lägga ner karriären innan han ens fyllt 30 år.

Som grabb hämtade jag bollar till Rio-Kalle.

Men det var tack vare sonen som fick Anders Larsson att få möjligheten att träffa sitt livs största idol. OS-medaljören, tvåfaldiga VM-medaljören och en av Sveriges främsta målvakter genom tiderna, Kalle "Rio-Kalle" Svensson.

– Han var ordförande i HIF-vännerna när Fredrik kom till klubben. Kalle välkomnade alltid de nya spelarna och hjälpte de att komma till rätta och känna sig hemma i staden och klubben, säger Anders och fortsätter:

– Jag gick fram till Kalle och berättade att han alltid varit min stora idol, att jag som liten grabb legat bakom målet och hämtade bollar till Rio-Kalle under matcherna. Det var en ära att få träffa honom. Stunden blev heller inte sämre av att jag fick presentera min son Fredrik som ju också var målvakt. Ett minne jag aldrig kommer att glömma.

Du vet aldrig hur det kommer att gå.

Förutom det, vad är ditt främsta HIF-minne?

– När klubben gick upp i Allsvenskan 1992 och de två SM-gulden. Jag var på plats när Arild Stavrum satte segermålet mot IFK Göteborg 1999 och när vi körde ifatt spelarbussen 2011 efter segern borta mot GAIS. Jag fick se hela laget explodera av glädje när de fick reda på att AIK, som gjorde upp om guldet, bara spelade oavgjort mot MFF.

Hoppas du få ett nytt härligt minne när domaren blåser av matchen mot BoIS?

– Absolut, men det som är intressant med ett derby och fotbollen i stort är att du aldrig vet hur det kommer att gå. Den spänningen och ovissheten gillar jag.

Publicerad 13 May 2018 08:00