Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen Helsingborg. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar.

Lena Maria Gårdenäs är kåsör i Lokaltidningen Helsingborg. Hon berättar om sitt långa artistliv och sin ”knasiga familj” i sitt kåseri. hon vill bjuda på sig själv och menar att man inte ska ta sig själv på så stort allvar.

Dum, domare, dummast

Av
Lena Maria Gårdenäs

KÅSERI. Fick ett återfall som nagelbitare när jag av en händelse såg VM-matchen mellan Ghana och Tyskland i midsommarhelgen. Färgglada supportrar på läktaren smittade av sig med sin glädje. Det är ju så en fotbollsfest ska vara. Matchen triggade igång mina fotbollsupplevelser från förra årtusendet. Följ med mig tillbaks till början av 1980-talet!

En dag ringde telefonen och jag fick ett erbjudande om att vara med i TV:s Kändislag i fotboll.

Vem som kom på den bisarra idén vet jag inte, för sport har aldrig intresserat mig och jag vet absolut ingenting om fotboll. Uppdragsgivaren var påstridig och till slut lät jag mig luras i fällan.

En solig dag mötte laget upp i Tranås och vi begav oss till Bredstorps IP. Stämningen var på topp och jag fick bli linjeman, med egen flagga. Plötsligt landade en helikopter mitt på fotbollsplanen. Ur kliver domaren, den populäre meteorologen John Pohlman. Folket jublade. Matchen blåstes igång. När Pohlman fick syn på mig sken han upp.

”Skrik, om det händer nåt!” ropade han till laget som var i andra änden av plan.

Vi pladdrade på som bäst när bollen kom farande mot mig. Jag fick in en fullträff och var nära att göra mål. Blev av med titeln, men uppgraderades till lagkapten i halvlek.

En gubbe i publiken klagade på att jag hade en man för mycket på plan. Jag har ingen aning om hur många man ska va'. Visade tummen upp och log.

Ralf Edström stegade fram och undrade om jag hade snus. ”Näe”, sa jag. Där rök titeln som lagkapten. Ska lagkaptener verkligen hålla med snus? Det visste inte jag.

På kvällen var det bankett och jag var ensam tjej i muskelmassan. Maten dröjde, så framdukad snaps och öl fick bedöva hungerskänslorna så länge.

Snabbfotade welterviktsboxaren Odhiambo ville dansa och jag var offret. Hans fotarbete och trippelsnurrar gjorde mig helt yr i huvudet. Och dans är inte min favoritsport heller. Räddades av beskedet att Frank Anderssons motorhoj blivit stulen, men den återfanns av Tranåspolisen efter en timme.

Pustade ut med Hoa Hoa, Pelle Lindbergh, målvakt i Philadelphia Flyers, och hockeyliraren Mats Ulander. Skrattade och hade mycket trevligt.

Nästa match spelades i Nässjö. Ingvar Oldsberg och grabbarna utsåg mig till domare. Protesterade vilt och påtalade att jag inte hade rätt kläder.

Fick på mig världsmästaren i bodybuilding Uffe Bengtssons brallor och en alltför lång livrem. Gjorde entré. Folk skrattade, men inte länge.

När jag tyckte att matchen blev för seg, blåste jag straff. Det blev vilda protester på läktarna.
”Okej! Båda lagen får varsin straff, så att det händer nåt”, sa jag.

Min son satt i publiken. Han skäms än idag över sin mamma.

Tappade min titel igen. Med omedelbar verkan.

Hamnade i kommentatorbåset med Ingvar Oldsberg. Det kändes som jag kommit hem och publiken var glad att jag kommit bort.

Plötsligt faller vår tyngdlyftare Lasse Backlund ihop på plan.

Hans hälsena hade gått av och det tog fokus från mig.

I en vecka vårdade jag honom i mitt hus i Hullaryd och blev till slut uppskattad - som idrottskurator.

Publicerad 16 July 2014 00:00