SPEL. Varje gång ett Zelda-spel släpps är det ett definierande spel. Förväntningarna är alltid skyhöga. Spelet står alltid ut bland de bästa. Det får alltid bra kritik.
Ända fram till sista templet var jag redo att såga Skyward Sword för alla dess brister. Men efter sista templet, sista striden och sista storysekvensen kände jag att allt jag stått ut med under ungefär 50 timmar var mer än värt det bara för den totala upplevelsen.
Skyward Sword styrs helt och hållet med rörelsekontroller. Motion+ krävs för att ens kunna spela. Inledningsvis svor jag mig förbannad över hur svårt det var att styra Link, men man vänjer sig faktiskt. Faktiskt så har man utvecklat striderna på ett sätt som gör att många dueller numera blir en kamp, vilket gör att de också känns bättre än någonsin. Även om man till slut lär sig vad man ska göra för att besegra alla olika fiender.
Men allt annat man gör, gör man också med rörelser. Man simmar, flyger, fångar insekter med håv, siktar med pilbågen, använder alla sina föremål – med rörelser som man skulle ha utfört i verkligheten.
Skyward Sword utspelar sig både i himlen och nedanför molnen. Storyn är den gamla vanliga men behandlar i huvudsak Master Sword, Triforce och Ganons bakgrund. Mellansekvenserna tycker jag aldrig varit bättre med både inslag av humor, drama och sorg. Det känns som om man tittar på en manga och det begränsas endast av hårdvaran i Nintendo Wii. Man har utvecklat ytterligare ett steg sedan Twilight Princess i detta avseende.
Jag dog en enda gång under de 50 timmarna jag spelade, och det var för att jag gjorde fel mot en boss som var förprogrammerad att inte klara framåtstötar med svärdet. Och då använde jag inte skölden mer än under slutet av spelet. Striderna är bättre och mer utmanande, men det är fortfarande för lätt.
Skyward Sword må vara det sämsta Zelda-spelet jag spelat på en stationär konsol men det är ändå fantastiskt bra. Alla tempel är välgjorda och Zeldakänslan är intakt, men man önskar att de gjort en mer komprimerad och fokuserad spelupplevelse utan all samlarskit runtomkring. Trots att det har så många designmissar är jag dock glad över att jag harvade mig igenom de sämre bitarna och fick varva spelet och uppleva slutet. Helt klart värt att spela under julen men tänk på att det har sina nackdelar.
Publicerad: 30. december 2011 09:00