Att sitta hemma framför tv:n istället för att vara ute på tävling, är ignet för den snart 94-åriga Helsingborgsbon.

Att sitta hemma framför tv:n istället för att vara ute på tävling, är ignet för den snart 94-åriga Helsingborgsbon. Foto: Joel Winqvist

Rune, 93, ser inget slut på löparkarriären: "Man vill testa kroppen"

Avslutar säsongen med höstrusk i Örkelljunga

HELSINGBORG.

Det var enbart den goda fysiken som gjorde att Rune Isaksson kunde vakna upp från döden och leva vidare. Möt 93-åringen som tränar varje dag, är envis som synden och vägrar ta några genvägar. På söndag åker han till Örkelljunga och gör sin miljonte tävling.

Det där sistnämnda stämmer såklart inte. Så många lopp är omöjligt för en människa att hinna med under en livstid. Till och med för en smålänning av segt virke som Rune Isaksson. Men det är så det känns när man sitter och lyssnar till när han berättar hur mycket han har hunnit med hittills i löparlivets olika svängningar. Han fastnade tidigt för orientering. Men första tävlingen fick han inte göra förrän han var 15 år fyllda.

– Då fick man inte lov att börja tävla förrän man var 15, säger han och utvecklar varför:

– Man hade så dåliga kartor på den tiden. De vuxna var rädda för att vi skulle springa vilse, säger han och ler.

Otaliga är de löparrundor som blev senare i livet. Men det var efter pensionen som det eskalerade. Då fick han plötsligt mer tid, berättar han.

– Man kunde ju inte plötsligt ta ledigt en vecka från jobbet. Inte bara lätta ankaret och åka iväg, säger Helsingborgsbon.

Nästa år siktar 93-åringen på guld i Slovakien, där VM kommer hållas 2020.

Nästa år siktar 93-åringen på guld i Slovakien, där VM kommer hållas 2020. Foto: Joel Winqvist

Hittills i sitt orienterarliv har Rune Isaksson, som i december fyller 94, bland annat kammat hem sex VM-guld i veteranklassen, och otaliga SM-medaljer. Han har även åkt Vasaloppet 30 gånger.

Han promenerar utomhus upp till två och en halv till tre timmar varje dag. Sträckan bestäms av väder och vind. Blåser det för mycket så lägger han helt sonika om rutten.

– Och så går jag ner och kör lite styrketräning i vår källare varje kväll. Där blir det ungefär en halvtimmes träning, berättar han.

Lokaltidningen har inte tagit del av några genomsnittliga resultatsiffror från svenska 90-plussares fystest. Men så mycket vågar vi nog gissa att Rune Isakssons fysik är ovanlig för en person i hans ålderskategori.

Jag dog i ambulansen

Fysiken räddade livet på honom för inte mindre än två och ett halvt år sedan.

– Jag hade bara en vecka dessförinnan varit och tagit VM-guld på Nya Zeeland, förklarar han.

Det var i trakterna av Trelleborg han befann sig när han blev ihjälkörd.

– Jag dog i ambulansen, säger han själv.

Hans hjärta hade stannat. Sjukvårdspersonal kunde dock föra honom tillbaka till livet igen.

– Jag vaknade på intensiven och andades genom en kanyl. Läkaren berättade att hade jag inte haft den fysiken jag har, så hade mitt hjärta aldrig börjat slå igen.

Han tvingades ligga kvar på sjukhuset i åtta veckor. Han fick ta det lugnt i ett helt år, förklarar han.

All muskulatur försvann och han fick stora problem med balansen.

För att så sakteliga komma tillbaka i form började han promenera varje dag, och träna styrka. Det har han fortsatt med.

Kanske kan han tacka sitt småländska kynne för att han bara kör på. Det är något som finns djupt ingrott i själen.

– Man kan inte bli frisk på konstgjord väg. Det finns inga genvägar. Det gäller att bita ihop och är man tillräckligt envis så går det, som han säger.

Guld som glimmar. Otaliga är de medaljer som Rune Isaksson har samlat på sig genom åren.

Guld som glimmar. Otaliga är de medaljer som Rune Isaksson har samlat på sig genom åren. Foto: Joel Winqvist

Sedan ifjol har han börjat med veterantävlingar igen. Men den svaga balansen gör att han får värdera lägena ibland.

På söndag den 17 november ska han vara med på Höstrusket i Örkelljunga igen. Tävlingen ser han som säsongsavslutning varje år. Han lär bli ädste deltagare på plats.

Det ska bli sex grader kallt och solen kommer lysa med sin frånvaro. Varför inte bara stanna hemma?

– Ja, varför håller man på med detta egentligen, frågar han sig men kommer snabbt på sig själv igen.

– Jag hade ju kunnat ta sovmorgon, men det har aldrig kommit för mig i tanken. Jag går upp och så är jag där. Så är det bara, säger han.

Dessutom är det trevligt att träffa bekanta, ta en fika, en "startkopp" som han kallar det, en efter-tävlingen-fika på det och så sitta och jämföra tider och varför man gjorde det och det vägvalet på banan, förklarar han.

– Det handlar också om att man vill testa kroppen. Se hur mycket man klarar av. Och nästa år fyller jag 95. Då kommer jag upp en åldersklass. Men det kommer nog inte märkas av.

Publicerad 16 November 2019 00:00